Jag är inte riktigt mig själv. Och det är jag glad för. Folk som går omkring och hojtar att nu vågar de äntligen vara sig själva är irriterande. De är så liksom ystra. Jag vill mycket hellre göra verklighet av någon helt annan än mig själv. Det är en identitetshandling. En identitetshandling är inte ett sådant där plastkort som jag visar upp på Systemet när jag ser ut som en som inte är riktigt myndighetsförklarad. En identitetshandling är förstås en handling som jag utför för att stärka min identitet. Den är ett livsmedel. Livsmedel har inte så särskilt mycket med rökt medwurst att göra. Skilsmässor, till exempel, är livsmedel.
Vi måste våga hålla skilsmässa ibland. Om man vill börja ett nytt liv räcker det faktiskt inte med att slappna av med en badbomb. Eller flytta hem till en yngre kvinna. Vi har bara ett liv. De enda som kan få ett nytt liv är de som uppstår från de döda. Folk som flyttar hem till en yngre kvinna får ett miljöombyte. Det är nyttigt att gymnastisera.
Jag skulle vilja ha någon som sörjer för min själ medan jag avstår från att gymnastisera. Ordet själasörjare är vackrare än friskvårdskonsulent, tycker jag. Det är lätt att skrämma sig på flykten med ord. De som verkligen älskar språket pratar inte så här mycket. De som verkställer sin kärlek till språket slår vakt om tystnaden, ända tills de fullbordat resan till det inre rum där allt vi inte vet att vi vill säga väntar på sitt frimärke.
Jag ville jag vore en brevduva. Jag ville jag vore frimärkt.
Jag ville jag vore ett välskrivet brev. Till er. Med hjärtliga hälsningar. Ur "Hej då, ha det så bra!" av Kristina Lugn
Jag ville jag vore ett välskrivet brev. Till er. Med hjärtliga hälsningar. Ur "Hej då, ha det så bra!" av Kristina Lugn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar